Älska sitt barn..
Måste man älska sitt barn från första stund?
Jag tror att det är många som kommer att känna igen sig i det jag skriver nu, men kanske inte har erkänt det för omvärlden. Speciellt i dagens bloggvärld där det helst ska låta så bra som möjligt.
När jag fick min dotter så vändes världen verkligen upp och ned för mig. Allt kastades verkligen omkring. Jag visste knappt vem jag själv var och vad det var jag egentligen skulle göra, hur jag skulle bete mig osv. Jag var inte längre bara “Emilie” utan även en Mamma och hur skulle jag få ihop dom två rollerna till något bra?
Jag kastades bra länge mellan Emilie & Mamman. Jag kände mig helt enkelt dålig, otillräcklig och helt vilse. Jag grät så många gånger och sa att jag var världens sämsta mamma och att jag inte klarade av det jag hade gett mig in på, att ta hand om ett barn och att älska den.
Och att man spenderade den första tiden med att trösta en väldigt ledsen dotter med magknip hela nätterna för att sedan ta igen sömnen då och då under dagen gjorde väl inte saken bättre direkt. Utmattad = Deprimerad.
Första tiden med sitt barn kan vara väldigt jobbigt, mycket jobbigare än vad man tror. Och dagens bloggvärld har inte direkt gjort det enklare för dem som har det jobbigt, för i dom flesta bloggarna man läser så låter det som om att det är guld och gröna ängar att få barn, varje dag och varje minut. Men så är verkligen inte fallet för alla, det är väldigt många som har det jävligt jobbigt första tiden och även flera månader framåt. Och det kan verkligen sätta ytterligare press på dem som redan har det jobbigt. Mitt råd till er, skit i vad alla andra säger, alla barn är olika så är det bara!
Det jag vill förmedla är att det är okej att det är jobbigt, det är okej att kanske inte älska sitt barn från första stund. Det är väl helt naturligt att allt bara blir kaos när det helt plötsligt dyker upp en människa som man ska ta hand om dygnet runt! Även fast man känner sig förberedd och redo för att få barn så är man oftast inte det, för det är verkligen en omställning och en prövning. Kärleken växer med tiden, desto mer du lär känna ditt barn desto mer älskar du det. Det kan vara lite rörigt med amning, sovrutiner osv, vilket kan vara väldigt påfrestande, men efter lite tid så brukar det ge med sig någolunda, iallafall så pass att man blir säkrare i sin roll som mamma.
Glöm aldrig att ni är jävligt grymma Mammor & Pappor! Påminn er själva om det och gärna mammor och pappor i eran omgivning! Det är så viktigt att komma ihåg det. Ni är det bästa era barn har och ingen kan sina barn bättre än barnets föräldrar.
Hur var eran första tid med era barn? Hur mådde ni? Dela med er av era historier! :)
Mvh Emilie / Familjebloggarna.se
.
Bra skrivet! allt är ju inte så rosenskimrande i början. känner verkligen igen mig!
JÄTTEBRA skrivit! För sådär är det! vare sig folk vill erkänna det eller inte!:) Ella har aldrig vart speciellt jobbig!!! MEN fortfarande har det inte vart nån dans på rosor!!!!
jag kämpar varje dag med min trötthet och undrar om alla har det såhär? OK nu har jag fått svar att jag har fel på min sköldkörtel så det gör mig VÄLDIGT trött!
man läser i många bloggar att de är BARA helt underbart! Dåligt budskap till “unga mammor” kan jag tycka…:/
för det är jobbigt och ett helvete ibland..men vi älskar våra små ändå :)
Jag hade ingen rolig första tid, då amningen gick åt skogen och min son hade gaser hela tiden. Inte kolik men samma symptom nästan.
Dessutom har han aldrig sovit hela nätterna utan vaknar flera gånger och stökar. Detta har påverkat mig jättemkt men det är inte förens nu, 11 månader senare som det äntligen börjar bli ordning på nattsömnen.
jag var jättelycklig, livrädd och förvirrad. klart man kände sig otillräcklig emellanåt! och varje gång jag inte visste vad min plutt ville så ville jag själv bara sätta mig ner och gråta. men för det mesta har jag faktiskt haft det väldigt bra. det enda som verkligen varit och fortfarande är ett problem är sömnen. men jag har slutat stressa upp mig för det, jag tänker att det kommer lösa sig med tiden. jag är betydligt lugnare i min mammaroll nu är vad jag var för ett år sen kan jag säga!
Måste säga att jag tyckt det vart en dans på rosor nästan hela vägen, men vem sa att rosor inte har törnen och att man inte trampar fel ibland?
Så jag känner faktiskt inte igen mig alls i det du skriver, alla är vi olika.
Här är hur jag kännt och känner:
Jag har varit ensam från start och kan säga att trots ett barn som var på gränsen till kolikbarn (fattades en timme gråt per dygn vissa dagar för att få lov att räknas som det, 6 timmars skrik per dygn är det som räknas) inte mått dåligt alls.
Två ggr under de väsrsta dagarna bad jag någon komma och hålla henne i fem min så jag kunde andas sedan på’t igen.
Men bara för att jag själv haft det bra och tyckt att det vart enkelt så innebär inte det att det är fel på de som inte tycker det vart lätt hela vägen.
Alla är vi ju olika och tar vad som sker runt oss på olika sätt, det innebär inte att vi är bättre eller sämre människor, bara olika.
Jag har mer eller mindre haft en dans på rosor och från och med en timme efter att hon var född så har jag älskat det lilla grynet, men visst har den kärleken växt sig starkare för varje timme som gått sedan dess.
Allra första reaktionen var att smärtan var borta, sedan fattade jag att jag hade en bebis.
Alla människor är inte bra föräldrar, men det är bara ett fåtal undantag som verkligen inte är bra föräldrar.
Resten växer in i det förr eller senare och trivs med det hela.
jag tillhör en av de som haft en riktigt rosenskimrande första tid. sömnen har aldrig varit några problem, dottern har haft magknip en enda gång (så att hon var otröstlig), amningen sket sig men allt funkar kanon med ersättningen och hon är så lugn och snäll att de vi träffar ofta brukar bli förvånade om hon skriker. jag är en bortskämd mamma ;)